I innovationsmetoden TRIZ är ett viktigt steg att formulera något som kallas ”Primär Funktion”. Att göra det innebär att man gör helt klart för sig själv och ev. andra vad man egentligen vill åstadkomma. Det gör att man kan tänka friare kring lösningar och gör det möjligt att bryta invanda mönster. Risken är annars större att man låser sig vid nuvarande tekniska systems begränsningar, vilket i sin tur oftast innebär att man bara filar lite grand på sin lösning.
Låt mig ge ett exempel. På en offentlig toalett behöver man erbjuda något sätt att torka händerna efter tvätt. Låt oss anta att vi vill förbättra nuvarande system med engångshanddukar. Kanske är det viktigast att minska behovet av personal som måste fylla på handduksförrådet. Om man stannar vid den formuleringen så lär de flesta förbättringsförslag handla om olika sätt att förändra påfyllningsmetoden eller storleken på magasinet. Det är i och för sig bra, men hjälper oss inte att ta oss ur principen med engångshanddukar.
Lägg märke till två saker:
1) Behovet formuleras inom ramen för det existerande systemet. Kravet är i princip att förbättra systemets prestanda inom ett specifikt delsystem (magasin och påfyllning). Det kan leda till att vi missar andra fördelar med att förändra systemet.
2) Kravet är ”bara” att förbättra lite grand.
I detta sammanhang är det mer intressant att formulera funktionen så här:
Erbjud en funktion som omedelbart flyttar vatten bort från besökarens händer, utan att samtidigt tillföra bakterier och andra föroreningar.
Inom ramen för TRIZ så tas det för givet att denna funktion helst av allt (idealt) skall utföras helt gratis, utan att ens behöva skapa ett tekniskt system. Det kallas för ”Idealitet” eller ”Ideal Final Result” (IFR). Ett exempel är att man inte behöver något tekniskt system för att kyla mat i polartrakterna. Notera att vi formulerar detta krav med väldigt enkla, grundläggande termer som inte har någon koppling till existerande facktermer. Det är väldigt avgörande för att kunna frigöra sig från fördomar om hur funktionen skall lösas.
Denna formulering ger oss full frihet att söka efter helt andra typer av lösningar. Det finns massor av kända metoder för att flytta på vatten. Handdukar använder kapillärkrafter för att suga upp vatten, men man kan förstås avdunsta vattnet med hjälp av t.ex. Värme. Varmluftsfläktar är ju en känd metod. På en toalett i Japan upplevde jag en annan lösning. Där blåstes händerna torra med en riktigt stark och välriktad luftström (som inte värmdes). Tittar man närmare på den principen så kan man med TRIZ förutse att nästa steg troligen blir ett system där luften pulserar med påföljande högre torkeffekt, och kanske även ökad komfort.
Den uppmärksamme har redan noterat att vi borde tänka ännu större och friare. Det vill säga, hur rengör vi oss, eller för den delen unviker att smutsa ner oss överhuvud taget.
Faktum är att sådant tänkande ingår i TRIZ-metodiken. Det kallas att flytta perspektivet till ”supersystemet” eller att lösa ”maxi-problemet”. Därför är det mer intressant att formulera önskad funktion så här:
Skydda besökaren från bakterier och andra föroreningar och ge samtidgt henne en känsla av renlighet under besöket.
Vatten och tvål behöver inte vara en självklar ingrediens. Till exempel skulle man kunna ta på sig engångshandskar som kastas efteråt. Jag har sett en designstudie där man utformade en toalett där besökaren inte behövde beröra någonting under besöket.
Erik Sparre
